Det är lätt när man är själv med att tänka på allt. Nu i min "ensamhet" har jag kommit på att jag tar nog väldigt mycket Ola för givet. Något som jag skäms för, jag vet att jag inte säger det alltför ofta till honom om hur mycket jag älskar honom, hur mycket han betyder för mig, hur värdefull han är, hur speciell och den underbaraste person som finns för mig. Jag har alltid haft honom vid min sida i snart 5 år och jag blir fanimej rädd om jag skulle tänka hur det hade varit om han inte var vid min sida.

Han finns alltid för mig, när jag behöver prata ut, gråta, hans axel finns alltid för mig. Han har ett hjärta av guld, här har vi den omtänksammaste person som verkligen finns! Vet en gång som jag och Ola bråkade, jag kallade honom egotrippad. När jag hörde det ordet slinka ut genom munnen hade jag lust att örfila mig själv så skinnet trillade av!

 

Jag är inte den lättaste att leva med, när jag får mina idéer så ska det gå i 110 km/h. Jag är fruktansvärt envis och stolt, att han verkligen "vågar" säga ifrån att det inte är bra och vi borde köra på något annat sätt blir jag lite småsur för men efter en stund så fattar jag att hans idé är mycket bättre och smidigare, vi arbetar bra ihop. Ett strålande par! Att han står ut med mig fattar jag inte. Den jag är idag är tack vare Ola, han har lärt mig hur man får skinn på näsan och faktiskt vågar stå för det man säger utan att skämmas!